Tysk matkultur och annat kul

På morgonen fredagen den 6 juli åkte jag som vanligt till mitt jobb på Stora Essingen. Jag hade dock med lite mer packning än vanligt, och ingen matlåda – istället började jag min matresa med vegetarisk sushi från sushi-stället på ön. Jag åkte tidigare från jobbet och begav mig till Malmö tillsammans med Kit. Vi mötte upp Johanna och gick för att äta resans första hamburgare, på Kao’s.

Efter det åkte vi nattåget till Berlin. Att åka nattåg är alltid fruktansvärt. Jag sover alltid dåligt och när jag kommer fram har jag alltid ont i magen. Josef och Sara, som skulle möta upp oss på hauptbahnhof, var försenade så sålänge kröp jag ihop i fosterställning på golvet och sov lite till.

Som synes kröp även Kit ihop och sov. På bilden syns även vår grandiosa frukost.

Efter att vi lämnat våra grejer i Josefs säng på hostelet så kröp vi ihop på café Kotti vid Kottbusser Tor, drack te, och gjorde ingenting i flera timmar. Vi återvände till hostelet – nu för att kunna checka in själva – och gick sedan och inledde vår kulinariska resa på riktigt med varsin €1-falafel i något gatuhörn!

Sedan satte vi igång med ett besök på caféet Cupcake. Jag beställde en peanut butter jelly sandwich, de andra varsin cupcake (såklart), men brödet jag fick ut visade sig vara lite mögligt i ett hörn. Jag visade det för personalen, som blev mycket upprörda. De bad om ursäkt orimligt mycket, gav mig pengarna tillbaka, nytt bröd, försäkringar om att de slängt brödpåsen samt dubbelkollat allt annat bröd de hade, och en complimentary cupcake. Jag hade varit nöjd med hälften, verkligen. Jag fick instruktioner av Sara – som var från USA – om hur man äter en ”PB&J” på riktigt (bl a ska den doppas i mjölk! Jag hade ett glas sojamjölk för ändamålet) och stärktes i min uppfattning om att civilisationen uppenbarligen inte nått den nordamerikanska kontinenten. Senare begav vi oss till Yoyo Foodworld, där jag åt hamburgare #2: en tofuburgare, vars huvudsakliga innehåll mycket riktigt var två rejäla tofublock.

Sedan var det dags att åka till hauptbahnhof och vinka av Sara, som skulle åka tillbaka till Sverige och några dagar senare till USA. För att slå ihjäl lite tid, och såklart för att det är jävligt fett, gick vi från Brandenburger Tor via det sovjetiska krigsmonumentet i Tiergarten. Kit slickade senare på tanken nedan.

Morgonen efter började vi med frukostbuffé på café Morgenrot. Vi knallade runt en massa på loppmarknaden i Mauerpark och senare även bland boklådorna bredvid Museum-Insel, men på loppisen var det mest skräp och i boklådorna var allt på tyska. Istället gick vi till café Vux, där Josef åt något som Johanna verkade tycka var det bästa som någonsin gått att äta. Själv åt jag en inte så god chilichokladkaka. Tove mötte upp oss och vi begav oss till Sowjetisches Ehrenmal in der Schönholzer Heide, ett av de tre stora minnesmonumenten (i Berlin) till den sovjetiska krigsinsatsen under Andra världskriget. Det tog sin lilla tid – det ligger ganska off – och när vi väl kom dit var det hela avstängt och avspärrat för renovering. Tusan. Vi var dock inte redo för middag riktigt ännu så vi letade upp stället där Hansa Tonstudio en gång låg. Sen käkade vi middag på Vöner, och innan vi gick hem hängde vi i en lekpark nära Ostkreuz.

Det var dumt. Jag har aldrig varit den som mår illa, blir åksjuk, eller dylikt. Karusell efter karusell, berg- och dalbana efter berg- och dalbana, bok efter bok på tåg, i bil, på båt. Nu verkar mina balanssinnen dock växt upp och en sketen snurrgrej på sagda lekplats nära Ostkreuz har lärde mig ödmjukhet. Fy farao vad illa jag mådde.

På måndagen började vi med ett besök i mataffären i gallerian mittemot vandrarhemmet och sedan en liten picknick på trappan till Neuköln-Rathaus: bröd, jordnötssmör, banan, och Alpro soygurt i sådana där miniförpackningar. Efter detta rullade vi iväg till QUAD Roller Skate Shop, Europas första fysiska roller derby-butik,för att Kit skulle handla lite grejer till sig själv och lagkamrater i Jackdaw City Rollers. Själv handlade jag såklart ett par roller derby-vykort.

Efter det tänkte vi att det var dags att äta igen! Såklart. Så vi begav oss till Yellow Sunshine, där de flesta av oss åt varsin ”Lapland Burger” – det är en skam att den finns i Tyskland men inte i landet där stora delar av Sameland ligger (alltså Sverige). Sedan besökte vi Kunsthaus Tacheles. Det kan vara den mest nedklottrade byggnaden jag någonsin sett men det huserat bland annat en collage-artist som hade en del väldigt fina vykort till salu.

Därefter åkte vi iväg till caféet Eisberliner och åt våfflor. Dessutom mötte vi upp Tove igen. Efter ett par timmar på caféet skulle det stänga men vi var (förvånansvärt nog) inte riktigt redo att äta middag ännu – vi tänkte gå till ett vokü som serverade hamburgare (eftersom det är så bra med varierad kost) men det hade inte öppnat ännu. Vi drällde runt i jakt på någonstans att sitta och spela mah jongg och hittade några spännande lekplatser (dock inga mah jongg-vänliga sådana) på vägen.

När vi väl var redo att gå till voküt så gick det dock inte så bra. På den angivna adressen var det öde. Några punkiga personer i närheten sade när vi frågade dem typ ”no vokü, no vokü here, go away”. En känsla av att Tyskland var ogästvänligt växte ytterligare när det visat sig att någon låst fast sin cykel i Antons cykel!

Anton var dock inte så pepp på att lämna sin cykel i andra änden av staden (relativt från där den hörde hemma, alltså). Den främmande cykeln var fastlåst i ramen i Antons cykels hjul, medan Antons cykel var fastlåst i ett cykelställ (som normala cyklar). Efter lite trixande lyckades vi liksom hänga upp Antons cykel på den främmande cykeln och rulla iväg med båda två. Vi rullade till Yoyo Foodworld för att inta lite nattamat – jag åt en vegansk bacon und käse-burger. Alltså en vegansk bacon- och ostburgare. Det är helt orimligt!

Morgonen efter upprepade vi samma picknickrutin och begav oss sedan mot Computerspielemuseum. Det visade sig dock att undertecknad blandat ihop öppettiderna och det var således stängt hela dagen. Istället åkte vi direkt vidare till Viasko trots att det inte skulle öppna än på ganska länge. Vi satt på deras uteservering och spelade mah jongg tills vi kunde beställa in mat. Jag beställde seitanmedaljonger med potatismos och svampsås och det var så gott att det vattnas i munnen bara jag tänker på det, såhär en månad senare.

Vid det här laget var både Kit och Johanna lite sjuka och vi alla lite allmänt trötta på att gå och göra saker. Så efter att ha drällt runt på Viasko ett tag gick vi till Ohlala Tartes shop, ett mysigt litet café med tema Frankrike. Där satt vi och skrev vykort hela eftermiddagen (och fikade såklart, jag någon slags chokladtårta) innan det blev kväll och vi gjorde ett nytt försök att besöka ett vokü.

Den här gången gick det avsevärt bättre och vi hittade till och kom in i Fischladen långt innan maten serverades. Så vi spelade mah jongg (ingen överraskning där inte) och drack lite läsk vi köpt på vägen innan vi åt en vanlig veganrätt med ris, sojabitar, och sallad. Sedan köpte vi lite läsk och begav oss mot hauptbahnhof.

Sedan tog vi nattåget hem till Sverige igen!

Namnepitet á la Illiaden

Undertecknad har en tid nu ägnat sig åt att ge Sektens medlemmar olika epitet, precis som i Illiaden (ni vet den snabbfotade Akilles och så).

Först ut var Kit, som ofta ses med en förpackning ”Sagolika Nyponsoppa” i högsta hugg. Därför var NyponKit ett givet namn.

Nästan lika självklart var det att döpa om Jobjörn till Josbjörn. Job har druckit samma juice sedan någon gång i gymnasiet, när han först introducerades för drycken. Han dricker den varje dag till frukost och ibland även till middag eller fikat. Bravo med smak av apelsin, äpple och mandarin är det som gäller! Jag har köpt så många på ICA åt honom att jag har börjat få rabatt på dem själv!

Att ge Albin ett epitet var nästan givet – han är TeAlbin! Om inte Albin vill dricka te då är han sjuk. Och även då brukar han dricka te. Favoriten verkar vara Earl Grey med en skvätt sojamjölk i.

Nu börjar vi gå ifrån dryckerna lite, men Per äter pommes frites lite för ofta för att slippa bli kallad PommesPer. Det är dessutom en rolig allitteration, hur skulle jag kunna motstå det. Johan får bli KörvJohan, mest för att han tjatar om ”körv” (korv på konstig dialekt) hela tiden och för att han gör ett glatt mmmmmm-ljud varje gång någon nämner kött i allmänhet och korv i synnerhet. Jag tänker mig att han kommer att bli nöjd över sitt nya smeknamn.

Sist ut är Christine, som inte egentligen är en del av Sekten utan bara råkar ha bosatt sig i dess epicentrum, korridor 1:5. Hennes huvudsakliga föda verkar vara smoothies, varför SmoothieChristine känns givet. Vi hoppas dock att hon faktiskt inte är frukterian på riktigt utan äter andra saker på annat håll.

Det är ju inte riktigt kutym att ge sig själv smeknamn, men Kit och jag diskuterade vad jag borde kallas. BlockchokladEmma kom upp som förslag och vi får se om det fastnar. Förslag på andra (inte så sockerstinna) namn mottages tacksamt.

Valborg i Uppsala

Idag firar Uppsala valborg. Det är en ganska motbjudande tillställning, som beskrevs bra av tidningen Brand redan 1910:

”Häromkvällen var det stämning på Hasselbacken. Men hurudan stämning? Jo, vitmössor och prostituerade, arbetarsnobbar o. d. fint folk söpo sig fulla och hade övermåttan trevligt. Alkoholångor och brunst fyllde luften, sinnliga, vattniga ögon blixtrade, man firade vårens ankomst och vetandets genius hyllades med sluddrande tungor och töckniga hjärnor, töcknigare, tjockare än tobaksluften. Där sutto grosshandlarsöner, blivande doktorer, statsråd, riksdagsmän, hyresvärdar och prejare och lallade i vita mössor, kastade glas och punschskvättar på varandra och bar sig för övrigt icke åt som om de någonsin tagit i en upplysningens bok.”

Albin har skrivit en liten text på ämnet. Vi satte dessutom upp två banderoller:

No war but class war - no cocktail but molotov cocktail!

Ät gatsten, alkopucko! (Bilden är tagen mitt i natten med hjälp av en lampa Job höll ut genom fönstret.)

Tyvärr är båda nu nerplockade efter klagomål från andra hyresgäster. Men det var fint medan det varade!

Vi blev rickrollade av ettfems tidigare invånare idag.

På en hylla i köket förvarar vi alla ettfems gamla dassböcker och liknande, dvs gemensamma böcker som korridorare har skrivit genom tiderna. I dessa återfinns många konstiga saker, till exempel incidenten då en Inger snodde en propp någonstans runt januari 1988, mystiska listor över gulliga killar och obegripliga julrim. När jag frukosterade med Emma och bläddrade igenom en sådan tidigare idag fann jag detta:

Notera att de till och med citerar att hen inte ”gonna let you down” också! Rickrollad av dåtiden!!!

Detta med kollektiva sektmedvetanden

Citat

(en crosspost med Kits blogg Oklarheten.se)

Job: Så du har varit hemma hos Isak? Hur såg det ut?
Kit: Äh, asså jag vet inte, jag såg bara att hen hade en sån cool poster som Albin har.
Emma: Vilken cool poster som Job har?
Job: Som Albin har!
Kit: Den med kedjan och böckerna som typ alla har.
Emma: Jahaa! Jag säger ju att de är samma! Alltså Isak och Albin.
Job: Jag känner mig utanför när ni säger sådär… (ledsnaste minen)
Kit: Men det gör du ju alltid när en avgränsar individer, du vill ju vara alla!
Job: JA! JAG VILL OCKSÅ VARA ALBIN OCH ISAK!!!

Uppsalas största gran

I stadsskogen står en av Sveriges största granar, Stadsskogsgranen. Den 37 meter höga granen är trots all sin majestät inte utmärkt på något sätt, om en inte räknar geocachen strax intill.

Detta hindrade dock inte Sekten från att i samband med ett besök från stockholmarna Toss och Emmy bege sig ut på utflykt!

Till att börja med tillverkade vi wraps, att ha som utflyktsmat. Till skillnad från vad bilden antyder var det dock fler än Emmy som hjälpte till.

Efter en lång (flera kilometer!) vandring kom vi fram till vattentornet. Det hade varit mer majestätiskt om det inte var för klottret.

Vi gick vidare, satte oss vid ett picknickbord vid fågeldammarna, och åt av vår matsäck.

Och drack av vår matsäck!

När vi var nöjda med vårt ätande gick vi vidare, i jakt på granen. Hjälpmedel: en GPS. Efter ganska mycket runtirrande kom vi till slut fram.

Granen var ganska stor.

Det krävdes tre personer för att krama den. Inget redwoodträd direkt, men ganska mäktigt ändå!

Andra roade sig med att klättra upp i den istället.

En del firade hittandet av granen med att slåss med pinnar.

Vi hittade cachen!

Efter en stund gick vi hemåt. Vid den här informationstavlan nämns denna fantastiska sevärdhet inte med ett endaste ord.

När vi väl kom hem fikade vi på resterna av matsäcken. Detta sockertillskott till trots var flera så trötta efter all aktivitet under dagen att de somnade en stund.

Det hela rundades av med hemmabakt veganpizza. Sedan såg vi dessutom på en film innan vi gick och lade oss. En bra dag!

Projektredovisning: Kit gör sju sorters vegansk créme brûlée

Albins största vegansorg är att ingen hittills har gjort en vettig crème brûlée. Det har gjorts många försök i sekten att återskapa denna dallriga rätt, men hittills har ingen gått särskilt bra. Jag vet inte varför vi hetsar så mycket om créme brûlée, jag vet bara att Albin har lovat att göra ett altare till mig om jag hittar på ett bra sätt, och det är motivation nog för mig. Eftersom jag nästan aldrig har ätit créme brûlée ens så lät jag Albin berätta om sina tankar och känslor inför puddingen, så att jag på ett så bra som möjligt sätt kunde återskapa den.

Efter att jag hade fått information om vad det var jag skulle åstadkomma satte jag igång. För att optimera experimentet så gjorde jag en bunt små satser med olika ingredienser. På bilden här nedan ser vi sex små skålar med lappar med olika ingredienser på.

Beväpnad olika teorier om stärkelse (potatismjöl, mannagrynsgröt i varierande grad av kok, agar agar), samt olika ingredienser att basera varje recept på (alpros nya sojagrädde, sojamjulk, havremjulk, mandelmjulk) och basingredienserna margarin, vanilj och socker, påbörjade jag urballningen. Här är ett lösryckt galleri.

Ärligt talat så är allt mellan början och punkten då alla puddingar hade stelnat lite av en dimma. Bilderna förtäljer att jag lyckades bränna en kastrull, skapa totalt kaos med olika saker i köket och kladda mannagryn på olika spännande ställen. Efter ett par timmars totalt monsterkaos så var jag i alla fall klar, och vi hade kommit till det roligaste stadiet:

Efter detta var det dags att betygsätta. Albin är såklart domare men andra närvarande fick också ta del av och säga sin åsikt om varje pudding. Själv tyckte jag att alla var goda men jag är ju så lättflirtad att allt med lite socker och fett går ned. Betygskalan är i alla fall ett till fem, och Albin har skrivit omdömen om varje crème brûlée!

Försök 1.
Smak: God, men lite mesig.
Konsistens: Inte ”studsig”, lite som risgrynsgröt.
Betyg:

Försök 2.
Smak: Nästan ännu mesigare än #1.
Konsistens: Som mannagrynsgröt (precis).
Betyg:

Försök 3.
Smak: God! Mycket gräddig och vaniljig.
Konsistens: Som slem med tjockare klumpar av… slem i. Sämsta hittills.
Betyg (bara för smaken):

Försök 4.
Smak: Svag. Som vanilj + mannagrynsgröt + sjukt mycket socker.
Konsistens: Som mannagrynsgröt.
Betyg:

Försök 5.
Smak: God! Men salt och lite konstig.
Konsistens: Sådär (lös).
Betyg:

Försök 6.
Smak: Gräddig och god + smak av bränt.
Konsistens: gräddig…? D.V.S. Som… grädde.
Betyg (faktiskt inte ens crème…):

Efter att Albin fått smaka de 6 puddingarna som jag gjorde först, samlade jag informationen om konsistens och smak, och gjorde vad jag hoppades skulle bli den ultimata créme brûléen, nummer 7. Den hade smaken från försök 3, men förutom att potatismjölet var bättre blandat, så hade den även agar agar i sig. Tyvärr tog vaniljen slut och jag tvingades använda vanillinsocker och det drog ned allting rejält. Albin smakade även denna:

Försök 7.
Smak: God, men lite mycket smör + mer äkta vanilj.
Konsistens: Nästan rätt, om den inte hade skurit sig!
Betyg:

 

Samtidigt som det här ägde rum satt Jobjörn och Ellen och skar ut sina namn i jätteäcklig vegansk ost, och spenderade sedan orimligt lång tid på att kasta denna på varandra.

 

 

Det var allt för dagens projektredovisning! Fortsättning följer.