Tysk matkultur och annat kul

På morgonen fredagen den 6 juli åkte jag som vanligt till mitt jobb på Stora Essingen. Jag hade dock med lite mer packning än vanligt, och ingen matlåda – istället började jag min matresa med vegetarisk sushi från sushi-stället på ön. Jag åkte tidigare från jobbet och begav mig till Malmö tillsammans med Kit. Vi mötte upp Johanna och gick för att äta resans första hamburgare, på Kao’s.

Efter det åkte vi nattåget till Berlin. Att åka nattåg är alltid fruktansvärt. Jag sover alltid dåligt och när jag kommer fram har jag alltid ont i magen. Josef och Sara, som skulle möta upp oss på hauptbahnhof, var försenade så sålänge kröp jag ihop i fosterställning på golvet och sov lite till.

Som synes kröp även Kit ihop och sov. På bilden syns även vår grandiosa frukost.

Efter att vi lämnat våra grejer i Josefs säng på hostelet så kröp vi ihop på café Kotti vid Kottbusser Tor, drack te, och gjorde ingenting i flera timmar. Vi återvände till hostelet – nu för att kunna checka in själva – och gick sedan och inledde vår kulinariska resa på riktigt med varsin €1-falafel i något gatuhörn!

Sedan satte vi igång med ett besök på caféet Cupcake. Jag beställde en peanut butter jelly sandwich, de andra varsin cupcake (såklart), men brödet jag fick ut visade sig vara lite mögligt i ett hörn. Jag visade det för personalen, som blev mycket upprörda. De bad om ursäkt orimligt mycket, gav mig pengarna tillbaka, nytt bröd, försäkringar om att de slängt brödpåsen samt dubbelkollat allt annat bröd de hade, och en complimentary cupcake. Jag hade varit nöjd med hälften, verkligen. Jag fick instruktioner av Sara – som var från USA – om hur man äter en ”PB&J” på riktigt (bl a ska den doppas i mjölk! Jag hade ett glas sojamjölk för ändamålet) och stärktes i min uppfattning om att civilisationen uppenbarligen inte nått den nordamerikanska kontinenten. Senare begav vi oss till Yoyo Foodworld, där jag åt hamburgare #2: en tofuburgare, vars huvudsakliga innehåll mycket riktigt var två rejäla tofublock.

Sedan var det dags att åka till hauptbahnhof och vinka av Sara, som skulle åka tillbaka till Sverige och några dagar senare till USA. För att slå ihjäl lite tid, och såklart för att det är jävligt fett, gick vi från Brandenburger Tor via det sovjetiska krigsmonumentet i Tiergarten. Kit slickade senare på tanken nedan.

Morgonen efter började vi med frukostbuffé på café Morgenrot. Vi knallade runt en massa på loppmarknaden i Mauerpark och senare även bland boklådorna bredvid Museum-Insel, men på loppisen var det mest skräp och i boklådorna var allt på tyska. Istället gick vi till café Vux, där Josef åt något som Johanna verkade tycka var det bästa som någonsin gått att äta. Själv åt jag en inte så god chilichokladkaka. Tove mötte upp oss och vi begav oss till Sowjetisches Ehrenmal in der Schönholzer Heide, ett av de tre stora minnesmonumenten (i Berlin) till den sovjetiska krigsinsatsen under Andra världskriget. Det tog sin lilla tid – det ligger ganska off – och när vi väl kom dit var det hela avstängt och avspärrat för renovering. Tusan. Vi var dock inte redo för middag riktigt ännu så vi letade upp stället där Hansa Tonstudio en gång låg. Sen käkade vi middag på Vöner, och innan vi gick hem hängde vi i en lekpark nära Ostkreuz.

Det var dumt. Jag har aldrig varit den som mår illa, blir åksjuk, eller dylikt. Karusell efter karusell, berg- och dalbana efter berg- och dalbana, bok efter bok på tåg, i bil, på båt. Nu verkar mina balanssinnen dock växt upp och en sketen snurrgrej på sagda lekplats nära Ostkreuz har lärde mig ödmjukhet. Fy farao vad illa jag mådde.

På måndagen började vi med ett besök i mataffären i gallerian mittemot vandrarhemmet och sedan en liten picknick på trappan till Neuköln-Rathaus: bröd, jordnötssmör, banan, och Alpro soygurt i sådana där miniförpackningar. Efter detta rullade vi iväg till QUAD Roller Skate Shop, Europas första fysiska roller derby-butik,för att Kit skulle handla lite grejer till sig själv och lagkamrater i Jackdaw City Rollers. Själv handlade jag såklart ett par roller derby-vykort.

Efter det tänkte vi att det var dags att äta igen! Såklart. Så vi begav oss till Yellow Sunshine, där de flesta av oss åt varsin ”Lapland Burger” – det är en skam att den finns i Tyskland men inte i landet där stora delar av Sameland ligger (alltså Sverige). Sedan besökte vi Kunsthaus Tacheles. Det kan vara den mest nedklottrade byggnaden jag någonsin sett men det huserat bland annat en collage-artist som hade en del väldigt fina vykort till salu.

Därefter åkte vi iväg till caféet Eisberliner och åt våfflor. Dessutom mötte vi upp Tove igen. Efter ett par timmar på caféet skulle det stänga men vi var (förvånansvärt nog) inte riktigt redo att äta middag ännu – vi tänkte gå till ett vokü som serverade hamburgare (eftersom det är så bra med varierad kost) men det hade inte öppnat ännu. Vi drällde runt i jakt på någonstans att sitta och spela mah jongg och hittade några spännande lekplatser (dock inga mah jongg-vänliga sådana) på vägen.

När vi väl var redo att gå till voküt så gick det dock inte så bra. På den angivna adressen var det öde. Några punkiga personer i närheten sade när vi frågade dem typ ”no vokü, no vokü here, go away”. En känsla av att Tyskland var ogästvänligt växte ytterligare när det visat sig att någon låst fast sin cykel i Antons cykel!

Anton var dock inte så pepp på att lämna sin cykel i andra änden av staden (relativt från där den hörde hemma, alltså). Den främmande cykeln var fastlåst i ramen i Antons cykels hjul, medan Antons cykel var fastlåst i ett cykelställ (som normala cyklar). Efter lite trixande lyckades vi liksom hänga upp Antons cykel på den främmande cykeln och rulla iväg med båda två. Vi rullade till Yoyo Foodworld för att inta lite nattamat – jag åt en vegansk bacon und käse-burger. Alltså en vegansk bacon- och ostburgare. Det är helt orimligt!

Morgonen efter upprepade vi samma picknickrutin och begav oss sedan mot Computerspielemuseum. Det visade sig dock att undertecknad blandat ihop öppettiderna och det var således stängt hela dagen. Istället åkte vi direkt vidare till Viasko trots att det inte skulle öppna än på ganska länge. Vi satt på deras uteservering och spelade mah jongg tills vi kunde beställa in mat. Jag beställde seitanmedaljonger med potatismos och svampsås och det var så gott att det vattnas i munnen bara jag tänker på det, såhär en månad senare.

Vid det här laget var både Kit och Johanna lite sjuka och vi alla lite allmänt trötta på att gå och göra saker. Så efter att ha drällt runt på Viasko ett tag gick vi till Ohlala Tartes shop, ett mysigt litet café med tema Frankrike. Där satt vi och skrev vykort hela eftermiddagen (och fikade såklart, jag någon slags chokladtårta) innan det blev kväll och vi gjorde ett nytt försök att besöka ett vokü.

Den här gången gick det avsevärt bättre och vi hittade till och kom in i Fischladen långt innan maten serverades. Så vi spelade mah jongg (ingen överraskning där inte) och drack lite läsk vi köpt på vägen innan vi åt en vanlig veganrätt med ris, sojabitar, och sallad. Sedan köpte vi lite läsk och begav oss mot hauptbahnhof.

Sedan tog vi nattåget hem till Sverige igen!

Valborg i Uppsala

Idag firar Uppsala valborg. Det är en ganska motbjudande tillställning, som beskrevs bra av tidningen Brand redan 1910:

”Häromkvällen var det stämning på Hasselbacken. Men hurudan stämning? Jo, vitmössor och prostituerade, arbetarsnobbar o. d. fint folk söpo sig fulla och hade övermåttan trevligt. Alkoholångor och brunst fyllde luften, sinnliga, vattniga ögon blixtrade, man firade vårens ankomst och vetandets genius hyllades med sluddrande tungor och töckniga hjärnor, töcknigare, tjockare än tobaksluften. Där sutto grosshandlarsöner, blivande doktorer, statsråd, riksdagsmän, hyresvärdar och prejare och lallade i vita mössor, kastade glas och punschskvättar på varandra och bar sig för övrigt icke åt som om de någonsin tagit i en upplysningens bok.”

Albin har skrivit en liten text på ämnet. Vi satte dessutom upp två banderoller:

No war but class war - no cocktail but molotov cocktail!

Ät gatsten, alkopucko! (Bilden är tagen mitt i natten med hjälp av en lampa Job höll ut genom fönstret.)

Tyvärr är båda nu nerplockade efter klagomål från andra hyresgäster. Men det var fint medan det varade!

Uppsalas största gran

I stadsskogen står en av Sveriges största granar, Stadsskogsgranen. Den 37 meter höga granen är trots all sin majestät inte utmärkt på något sätt, om en inte räknar geocachen strax intill.

Detta hindrade dock inte Sekten från att i samband med ett besök från stockholmarna Toss och Emmy bege sig ut på utflykt!

Till att börja med tillverkade vi wraps, att ha som utflyktsmat. Till skillnad från vad bilden antyder var det dock fler än Emmy som hjälpte till.

Efter en lång (flera kilometer!) vandring kom vi fram till vattentornet. Det hade varit mer majestätiskt om det inte var för klottret.

Vi gick vidare, satte oss vid ett picknickbord vid fågeldammarna, och åt av vår matsäck.

Och drack av vår matsäck!

När vi var nöjda med vårt ätande gick vi vidare, i jakt på granen. Hjälpmedel: en GPS. Efter ganska mycket runtirrande kom vi till slut fram.

Granen var ganska stor.

Det krävdes tre personer för att krama den. Inget redwoodträd direkt, men ganska mäktigt ändå!

Andra roade sig med att klättra upp i den istället.

En del firade hittandet av granen med att slåss med pinnar.

Vi hittade cachen!

Efter en stund gick vi hemåt. Vid den här informationstavlan nämns denna fantastiska sevärdhet inte med ett endaste ord.

När vi väl kom hem fikade vi på resterna av matsäcken. Detta sockertillskott till trots var flera så trötta efter all aktivitet under dagen att de somnade en stund.

Det hela rundades av med hemmabakt veganpizza. Sedan såg vi dessutom på en film innan vi gick och lade oss. En bra dag!

Bakmaskinen

I samband med julhelgen fick Job av en händelse fatt på en bakmaskin tillhörandes dennes mamma, och släpade hem den till Uppsala. Där blev den stående fram till den 2 januari, då tiden var inne att prova den. Den samlade Sekten – alla utom Kit, som inte var hemma – deltog förväntansfullt i förberedelserna. Vi tänkte oss nybakat bröd varje dag. Det var en makalös manick. Det skulle bli som i Star Trek. Vi hällde hälften av en brödmix som Ragnhild lämnat, satte på maskinen, och exalterades av ljudet av deg som knådas av en maskin.

Tre timmar senare – när bara Per och Job fortfarande var vakna – började maskinen ge ifrån sig ett ilsket pip. Den var klar. Brödet var bakat. Fyllda av förväntan, men beaktat att Per tidigare sagt att ”det luktar typ bränt plast i köket” även en viss skepsis, tog vi fram brödet.

Det gick sådär.

Brödet gick knappt att äta. Vi städade upp och lämnade brödet inlindat i en handduk för att svalna tills morgonen därpå – det var då stenhårt. Ner i komposten med det!

Men vem ger sig efter första gången? Innan middagen snodde Job ihop en ny blandning; den här gången Basic-receptet i instruktionshäftet till punkt och pricka istället för en färdig brödmix.

Det gick… bättre.

Det här brödet hade en orimligt hög andel solroskärnor och höll inte ihop särskilt bra, men det var klart ätbart. Vid det här laget var nyårs-soygurten slut, så Job tänkte sig att det var bäst att köra en ny laddning så att det fanns någon frukost att äta imorgon. Så i med en ny hög ingredienser – nu med mer salt och mindre solroskärnor, på med timern, och åter till att göra något annat.

Strax efter nio nästa morgon stapplade Job in i köket för att se hur det hade gått. Det hade gått ganska bra!

Detta bröd hade en någorlunda rimlig hållfasthet, var inte bränt någonstans, och bestod av fler saker än solroskärnor. Några skivor av detta med margarin på blev en helt okej frukost.

Efter detta bakade Job bröd i ugnen istället, och sedan tog Vänsterpartiets kongress vid så han var sedan borta i flera dagar. Berättelsen om bakmaskinen fortsätter kanske en annan gång.

Så här ser förresten bakmaskinen ut:

Ej att förväxla med en annan apparat som också kallas ”bakmaskin” men som kanske borde kallas t ex ”degblandare”. En sådan har vi också (den tillhör Arken):

Nästan som verkligheten

Nästan som verkligheten är berättelserna om en revolutionär gruppering, kallad ”Sekten”, koncentrerad kring en femrumsstudentkorridor i centrala Uppsala. En slags dokusitcom om att laga middag och planera revolutionen. Gemensamt för sektens medlemmar är bland annat att de tenderar att bry sig lite för mycket om saker som ingen annan bryr sig om. Det som hädanefter följer är nästan som verkligheten.

Kit

Sektens nyaste medlem är Kit. Efter en utdragen påhälsning som alltmer övergick i inflyttning i sekten började hon ge upp planerna på att bo i ett studentrum på Lappis i Stockholm, och vid årsskiftet fick hon ett alldeles eget rum i Sektens korridor, helt utan fiffel från det av Sekten infiltrerade förestånderiet. Assimilation gör oss alla till vänner, som Borg-drottningen konstaterar i slutet på Star Trek: Voyager. En vanlig missuppfattning är att Kit skulle vara en så kallad manic pixie dream girl på grund av sin lustiga hårfärg, sitt stökiga rum och sina maniskt genomförda och i varierande grad vansinniga projekt med genomgående arty tendenser. Detta är dock fel, eftersom Kit till skillnad från dessa drömtjejer (och Job) har en självständig personlighet.

Job

Job är vad man skulle kunna kalla för Sektens samordnare. Han lever efter ett strikt schema som han uppdaterar varje dag i sin papperskalender, i form av punktlistor som han sedan tvingar sig själv på ett minst sagt fascistiskt vis att genomföra. Job läser en kurs om att förändra världen och lever därefter. På hans punktlista för mer långsiktiga planer återfinns bland annat att valbereda för en av alla hans föreningar, att starta upp ett t-shirttryck-projekt, att styra upp en studiecirkele av Marx Das Kapital och att lägga fler gigantiska pärlplattor av socialistiska och feministiska förebilder. Han är extremt jagsvag, vilket dels yttrar sig genom att han tilltalar andra som ”Job” av misstag, dels att han donerar bort stora delar av sin kropp i form av blod, blodplasma och stamceller. Han hävdar att ”det känns bra att vara en del av någon annan”. Utöver detta är tre väldigt signifikanta delar av Job att han alltid har varma händer, är bra på att räkna bokstäver i ord, samt fullkomligt saknar djupseende.

Emma

Fram till för inte så länge sedan framstod Emma som en vanlig människa som vem som helst: hon hade ett riktigt jobb (d.v.s. inte i kultursfären), och det var tal om att hon skulle flytta ifrån studentboendet. Sedan kom Sekten. På oroväckande kort tid slutade Emma umgås med utomstående, färgade håret lila, blev vegan och sa upp sig från sitt jobb för att läsa genusvetenskap. Alla i Sekten tycker att det är en solklar förbättring. Emma har mycket väldresserade autistiska tendenser, som hon döljer väl. Dessa kan bland annat skönjas i berättelser om att hon, när hon var liten, inte kunde sova ”för att det var så stökigt i byrålådan”. Hon har även som hobby att diska och städa, något en orimligt stor del av hennes relation till Albin bygger på. På samma sätt som Kit och Albin fungerar som en verbal ekolåda (–”öörn” –”öörn” –”ööörn!” o.s.v.), fungerar Emma och Kit som en sockerbetingad ekolåda. När Emma vill baka men har betänkligheter kring nyttighet hetsar Kit fram bakning. När Kit vill ha socker men inte pallar baka gör Emma detsamma. I det långa loppet kommer detta antagligen att leda till diabetes typ två, men för närvarande ser Sekten på detta som, ja, vaddå egentligen?

Per

Per är en evig fotograf och i umgänget med Per får man förvänta sig att få mängder av mer eller mindre fina bilder på sig själv, gärna arrangerade som gifanimationer. Per har gått från att vara sektens hårt disciplinerade planslav till att helt fritt från tidens tvång jobba hårt med att besluta saker i sista minut, eller ännu hellre fem minuter efter sista minut. Om man frågar Per om han vill ha mat svarar han ofta att han inte vet om han kan delta förrän efter arrangemang X, och att det bara kommer inträffa om faktorerna A, B och C sammanfaller. Per är den medlemmen i Sekten som bär på överlägset mest hybris, och detta yttrar sig bland annat i att Per ibland får för sig att utropa saker som ”jag är fan bäst!” och ”ojoj vad snygg jag är!!”. I övrigt följer Per ca 27 tv-serier, jobbar på en kår och är en kronisk ordvitsare. Pers näst bästa (läs: plågsammaste) ordvits är denna: ”Hallon… TAMBUR-PÅ!!!”. Det finns en facebooksida dedikerad till den tryckande tystnaden som uppstår när Per ordvitsar.

Albin

Albin har sektens mest kollektivistiska ambitioner – Borgerna är hjältarna i Star Trek, inte Federationen – men de mest individuella projekten. I hans rum finns en aquaponicsodling, en hemmabyggd bokscanner, och en snart ihopbyggd sovlåda. I den senare är avsikten att han ska tillbringa sina noggrannt inplanerade sömntider – det är sov varje kväll vid 00:00. Sitt långa svarta hår och ambition att sova i en typ kista till trots är Albin dock inte vampyr, eller ens Rammstein-fan. Han inledde sin akademiska karriär inom naturvetenskapen man fann snart att han var orimligt bra på att skriva på precis det sätt som lärare i humaniora uppskattar. Han hatar dock postmodernism – eller ja, egentligen allt utom emacs.